Varning för otäcka bilder

Nu får jag verkligen känna på hur det är att vara handikappad i detta landet, i allafall när det gäller sjuktransporter. Man läser ofta om hur dåligt det är men tror inte att man ska drabbas själv. Jag behövde 1 resa tur och retur och nedan kommer historien om hur det gick till! Jag är bara tillfälligt handikappad och lider verkligen med dom som har ett permanent handikapp.
Först lite kort (om jag nu kan fatta mig kort ;-) om varför jag behövde utnyttja en sjuktransport:

Jag har haft ont i båda mina fötter en längre tid. Jag har haft så ont så att jag har haft väldiga problem att gå och stå. All belastning på mina fötter har gjort obeskrivligt ont! Även nätterna har plågat mig. Desto mer jag har använt mina fötter dagtid, desto mindre har jag kunnat sova på natten. Problemet på natten har varit att fötterna har sprängvärkt inuti och huden har bränt som eld varvat med bortdomningar och stickningar, ibland upp till knäna. Jag tror att jag får det att låta bekvämare än vad det är...
Efter diverse undersökningar så har 1 ortoped, 1 ortopedkirurg samt en ortopedkirurgkandidat konstaterat att det är Tarsaltunnelsyndrom. Om ni känner igen ordet så kan det vara så att ni förknippar det med Karpaltunnelsyndrom som man har i händerna. På ren svenska är det nerverna som kommit i kläm och handoperationerna är så pass vanliga så att dom flesta känner någon som gjort det eller kanske har gjort det själv.
Det enda sättet att åtgärda problemet är att öppna foten och blotta nerven och lägga den rätt. Detta ska jag göra i båda fötterna och i fredags gjordes vänster fot. När jag pratade med kirurgen efter operationen sa hon att nerven låg inte alls där den skulle. Den hade tvingats flytta på sig en bra bit och när hon öppnade upp och hittade nerven så "ploppade" den fram som ett gummiband som spänts som en slangbella, och den la sig rätt. Jag hade också kraftig inflammation runt nerven. Den inflammerade nerven har alltså legat så att jag har trampat på den för varje steg jag har tagit. När jag sa till kirurgen att det var ju inte konstigt att jag hade ont, då svarade hon att ännu konstigare är att jag kunnat gå på foten överhuvudtaget. Nåja, jag har sagt att det gör ont men har inte kunnat beskriva med ord hur ont. Kanske ni kan tänka er?
Jag hamnade dock i en lite jobbig situation när vänster fot var opererad... Jag kunde inte stödja på vänster fot, så klart, och all tyngd måste höger fot ta och den är ju inte åtgärdad. All tyngd läggs alltså på höger nu och den mår inte så bra av ovanstående skäl!
Idag hände dock något och det var positivt: Jag kan stödja försiktigt på vänstern! Det innebär att högern + MINA ARMAR avlastas! Att hoppa på ett ben med kryckor är inte en dans på rosor... Jag kommer att få Karl Alfred-armar :-)

Nu ska jag även operera högerfoten men ska först på ett återbesök vecka två hos kirurgen. Då ska vänsterfoten utvärderas och högerfoten ska bokas in på op. Jag har gott hopp om att vänstern kommer att bli bra nu när saker och ting sitter på rätt plats i foten. Tid till op på högern kommer att gå fort enligt kirurgen.

Nu vet ni bakgrunden till nästa historia jag ska berätta:

Jag skulle till distriktssköterskan i Svalöv och lägga om såret. Jag kan inte köra bil och tyckte att jag har rätt till sjuktaxi.
Jag började med att ringa till distriktssköterskan (hädanefter benämmt som ds) och bokade en tid kl 9:15.
Jag ringde vidare till Skånetrafikens sjukresor och dom sa att jag inte hade rätt till sjuktaxi utan intyg.
Ringde till ds igen och dom faxade ett intyg till dom.
Efter tio minuter ringde jag igen för att boka sjuktaxi men fick inte det för jag inte hade sjukintyg. Jo det har ni fått svarade jag, det har ds faxat! Nej vi har inte fått det än. Skitsnack, ett fax går fram direkt. Jo men dom som tar emot faxet har inte lagt in det i systemet. Inte mitt problem, svarade jag! Jag ska ha en sjuktaxi!
Ok det kommer en taxi kl 8:50. Jag bor i Billeberga och det är åtta kilometer från Svalöv.
8:45 gick jag ut och satte mig på en stol redo att åka. 9:10 gick jag in för jag höll på att frysa ihjäl (-10 grader).
Ringde ds och hon sa att jag fick komma även om jag missade tiden. Dom skulle trycka in mig.
9:50 ringde jag till skånetrafiken. Man kan välja med knappval: 1=Boka resa, 2=Avboka resa, 3=Försenad taxi. Jag valde nr tre och en röst säger: Det är just nu kö men vi besvarat ditt samtal så fort vi kan. Beräknad kötid: 133 minuter!!!!! Jag väntade och väntade... Min goda granne Stina kom in och med hennes telefon ringde vi till Landskronataxi och bokade en vanlig taxi. Jag stod kvar i kön hos Skånetrafiken. I väntan på L-taxi ringer Stinas telefon (den vi bokat L-taxi från). Det var L-taxi som ringde och undrade vart jag höll hus. Dom stod utanför Vattenverksvägen 37 men jag var inte där! Nej ni står inte här svarar Stina. Jo svarar dom, i BILLESHOLM!!! Ojdå dom hade visst hört fel... Inte lyssnat alls skulle jag vilja säga... Dom har knappat in Vattenverksvägen och förstavalet i listan blev Billesholm.
Vänta vänta vänta... Strax innan den vilsna L-taxin kom fram till Billeberga, svarade Skånetrafiken. Det var förmodligen varken första eller sista gången den dagen, dom fick höra: VAR I HELVETE BLIR MIN TAXI AV???????????? Den skulle komma 8:30 och klockan är nu 11:30!!!
En helt likgiltig tjej svarade jaså har den inte kommit. Vill du ändå ha en taxi? Nej för helvete, nu har jag bokat annan taxi och den ska NI betala!!! Inga problem, ta kvitto och skicka till följande adress.

Jag kom till Svalöv och fick lagt om mitt sår som det kommer bilder på nedan. Varning!!!
När jag skulle hem ringde jag sjuktaxi igen. Jag valde 1 som i Boka resa. Väntetid Över fem minuter. Vad fan innebär det? 2 timmar, 6 minuter eller vad??? Nåja, jag hade plats nr 10. Plötsligt låter det som att någon svarar  och jag måste välja knappval 1 igen. Väntetid Över fem minuter, du har plats nr 17!!!!
Jag kom fram och blev lovad en bil kl 12:55. Bilen kom 13:00. Bara 5 minuter försenad och hela dagen var glömd :-) Eller? Så f-n heller...
När jag ser det här bloginlägget inser jag att det nog är en roman jag skulle skriva istället :-) Jag har absolut inte berättat min historia för att ni ska tycka synd om mig. Hade det varit avsikten kunde jag ha uppdaterat facebook dagligen för att berätta hur jag mår, men jag är inte ute efter att fiska sympatier. I själva verket är jag mega trött på att läsa alla inlägg som skrivs enbart för att få uppmärksamhet och "tyck synd om mig". Jag skriver detta mest för att sprida hur Skånetrafiken sköter sina sjukresor. Lägg min historia till historien om min vän Magnus som sitter permanent i rullstol och som skånetrafiken "glömde hämta" ute i skogen en natt i somras. Han hade varit på kvällspromenad med sina hundar. Lägg även till alla historier som tidningen tar upp nästan varje dag. Dom är INTE överdrivna.

Bilder mellan kullarna

Hösten har inte innehållit så mycket fotografering som jag skulle önska. Så kan det bli ibland när man inte har samma rörelseförmåga som man brukar. Jag har iallafall lyckats få några höstbilder. Jag kunde kanske säga att jag ser fram emot nästa höst istället då jag ska vara pigg och kry igen, men vill då poängtera att jag längtar efter en sommar före hösten! Förvisso är färgerna vackra på hösten men min kropp mår bäst av sommarfärgerna och framför allt av sommartemperaturen!

Mario och Gizmo

Jag börjar nästan överväga att byta namn på bloggen... Det har blivit väldigt mycket om Mario på sista tiden! Nu är det faktiskt så att man kan aldrig lägga ut för mycket bilder på dessa små söta hundar, iallafall jag själv får inte riktigt nog av att titta på dom. Jag är dock inte övernöjd med kvaliteten på bilderna om jag tittar med mina kritiska ögon. Om jag istället tar fram ögonen som tycker om att titta på söta hundar, ja då är jag faktiskt så pass nöjd så att jag gärna delar med mig.
Då presenterar jag än en gång Mario, några hekto större än sist han blev presenterad, OCH hans fina pappa Gizmo!

Håll till godo:

Chivas och Mario

Chivas och Marios första möte. Chivas är inte alls van vid katter och han är ändå så snäll mot Mario. Han är nog mest orolig för att Mario inte sköter sin hygien... Tvättar hela kroppen efter maten osv... Chivas är tveksam om Mario tänker på sånt ;-) Därför vill inte Chivas bli rörd och få hundbaciller på sig. Annars gillar han Mario mycket!

Sötaste Mario

Nu är det semester! Den ska ägnas åt lite förrutbestämda utflykter som bröllop, dop, Göta kanal och fotokurs. Den ska också ägnas åt spontanutflykter som att vi, nu för en stund sedan, bestämde oss för att åka ner till Österlen med husvagnen i några dagar. Bara så där :-) Det viktiga är att man gör vad man vill när man vill! Då är det riktig semester. Precis lagom kommer sommarvädret också :-)

Ledigheten började med att vi fick träffa lille Mario. Man kan säga att jag är hans farmor ;-) Det är en liten vovve (med betoning på liten) som är 9 veckor gammal. Stolta föräldrar till detta lilla oskyldiga liv är Erik och Rebecca. Och visst kan dom vara stolta! Chivas och Marios möte var fantastiskt och det blev filmat. Jag har ett filmredigeringsprogram som jag först måste använda innan filmen kan läggas ut på webben men jag fattar absolut ingenting! Köpte mig en dvd-kurs i hur programmet funkar så ni som blivit lovade film får snällt vänta till i slutet av veckan. Här kommer några bilder på honom. När jag fotade honom försvann alla mina kunskaper om hur en kamera fungerar och jag sköt på som en galning utan att tänka på vad jag gjorde. Min reptilhjärna kan inte både tänka som en fotograf OCH vara nära en så gudomlig varelse. När Mario åkt hem visste jag precis vad och hur jag borde göra... Nåja, nu vet jag hur min hjärna funkar i dessa lägen också ;-)

Håll till godo:

Bökeberg Challenge 2012

Idag har det varit en helt underbar dag! Jag gjorde en cup mot min vän Sebastian ;-) Ska förklara... Jag har en vän som jag känt nu i över 30 år. Jag får en klump av ångest i min mage om jag försöker tänka mig hur mina ungdomsår hade varit utan honom. Tack vare honom hade jag några fantastiska år. En riktig vän är så enormt viktigt. En vän som man dessutom kan vara sig själv med, skratta med och prata med allt om är ovärderlig. Min vän heter Sebastian och idag har vi bestämt att vi ska bli sambos på hemmet när vi blir gamla ;-) Nåväl, det var ungefär 11-12 år sedan vi träffades. Vi tappade bort varandra lite tillfälligt men tack vare Facebook fick vi kontakt igen. Vi har dock inte träffats förrän min lilla cup idag.
En pendlarkompis berättade att hon håller på med Westernridning. Jag vet att Sebbe håller på med det också och på den vägen lyckades jag lista ut att Sebbe skulle tävla idag i Bökeberga. Utan att ens ge Sebbe en ledtråd åkte jag och Johan dit i morse.

När vi kom dit hittade jag honom nästan direkt. Han höll på att värma upp sin häst och jag ropade från läktaren: Sebastian! Lycka till!
Han såg först ut som att han inte reagerade, sedan såg han förvånad ut och sedan började vi gråta av lycka båda två. Jag ville inte störa honom innan tävlingen så jag och Johan gick och satte oss på läktaren. Jag kan säga att jag var helt skakig. Tänk att det kändes så stort att träffa honom igen!

Nu har vi bestämt att vi ska träffas snart igen med våra respektive men vi kom överens om att jag och Sebbe måste träffas själv en gång innan för att snacka av oss. Johan höll med och tyckte att det var en mycket bra idé. Idag har han hört meningen "kommer du ihåg..." följt av obegripliga ord inbakade i gapskratt där enbart jag och Sebbe förstod, säkert 100 gånger. Ja det vore nog en bra idé om vi försöker damma av de viktigaste minnena. Undrar om det räcker med en vecka?

Här kommer några bilder från dagen. Det blir en bloggis till på temat eftersom vi lovat att lägga ut lite bilder på andra hästar än Sebbes. Dom kommer snart.